Forskaren Ingegerd Ericsson, som skrivit den populärvetenskapliga boken Rör dig – lär dig. Motorik och inlärning baserad på hennes avhandling, och som länge arbetet inom det område som även jag värnar om arbetar ihärdigt vidare. Ericsson har skrivit (februari -23) ett öppet brev som är tänkvärt. Jag instämmer i mycket och funderar över begreppet motoriskt utanförskap som hon lyfter. Det motoriska utanförskapet som, enligt mig och Ericsson, genererar ett utanförskap även gällande det sociala och indirekt även psykiskt. Det vill säga ett motoriskt utanförskap påverkar hälsan för det enskilda barnet vilket jag uppfattar som ännu ett belägg för den grundbult den fysiska kroppen är.
Andra forskare hävdar att den fysiska kroppen glöms bort i skolans värld. Biljana C Fredriksen, som skrivet boken Förstå med kroppen. Barns erfarenhet som grund för allt lärande, tydliggör samma erfarenhet men baserat i förskolan. Fredriksen menar att den fysiska kroppens påverkan på lärandet missas. Hmmm, hur länge ska det ta innan beslutsfattarna på olika nivåer inser detta och förstår de oroväckande konsekvenserna detta får i relation till barn och ungdomars stillasittande?
Fredriksen tydliggör vidare att för att ett lärande ska vara möjligt är den fysiska kroppen grunden, eftersom kroppsliga grundförutsättningar som motorik, perception och nervsystemets utveckling och mognad möjliggör lärande. För mig handlar ett motoriskt utanförskap just om vikten av en god neuromotorisk förmåga i relation till kamrater, omgivning, lärande och mycket annat. Allt hänger ihop och en grundbult är just den utvecklingsbara fysiska kroppen.
Johan Högman (doktorand pedagogiskt arbete, Karlstads universitet) har skrivit en avhandling kring utveckling av alternativa idrottsaktiviteter. Högman påtalar vikten av att nå de barn som är minst fysisk aktiva för att öka andelen fysiskt aktiva barn i föreningslivet.
I förskolan (nästan) och i skolan träffar vi alla barn och det är där samhället kan påverka barns grundläggande fysiska förutsättningar för att, som Högman uttrycker”… utveckla en tilltro till de egna fysiska och motoriska förmågorna samt en tro på, och känsla av, att effekterna av fysiska aktiviteter är värda ansträngningen”. Ännu ett belägg för att medvetet arbeta med neuromotorik på de arenor barn befinner sig. Förskolan/fritidshemmet/skolan är en, föreningslivet en annan – vilka fler arenor finns det?
Ann-Christin Sollerhed (Doktor, Lärarutbildningen, Högskolan Kristianstad) skriver om barn som rör på sig för lite. Sollerhed skriver att förskolebarn i Sverige är sämst i relation till våra grannländer när förskolans motorik är i fokus. Artikeln påvisar även att det ges väldigt olika förutsättningar för motorik och fysisk aktivitet i styrdokumenten för förskolan. WHO:s rekommendationer om rörelse och fysisk aktivitet, som Sverige antagit men inte lever efter, behöver in i både lagar och läroplaner. Annars riskerar åtskilliga barn att aldrig få utveckla sin rörelseförmåga, med både besvär och smärta som livslånga konsekvenser.
Sverige sämst i klassen när förskolans motorik granskas. Ann-Christin Sollerhed, Högskolan i Kristianstad
Sollerhed skriver även om unga som rör på sig för lite och menar att det är en risk att de fumliga eller klumpiga barnen tidigt i livet avstår från fysisk aktivitet för att de upplever att de inte klarar av att vara i rörelse tillsammans med andra barn. De som i 15-16-årsåldern har låg grundmotorik riskerar skador i både arbete och fritid i framtida vuxenliv. Två andra arenor men ur ett vuxenperspektiv. Arbete- och fritidsperspektivet. Vad innebär detta i ett samhällsperspektiv? För en enskild i ett livslångt hälsoperspektiv men även kostnadsmässigt för samhället? Det jag utläser skrämmer och bekymrar mig.
Physical Literacy – en försäkring med nytta och nöje som alla har råd med. Ann-Christin Sollerhed, Högskolan i Kristianstad
skrubbsar.home.blog 